torsdag 29 augusti 2013

Förslöv = kärlek!



Ja, då har vi gjort ett besök till i Förslöv. Sist var det begravningen och denna gång skulle vi ses i mormors lägenhet för att välja ut minnessaker och så hade mormor gjort ett tilläggstestamente som skulle läsas upp. 

Så fort jag kommer in i Förslöv så överväldigas jag av en massa känslor. Bara varma känslor som sköljer över mig. I Förslöv känner jag ro och trygghet, och Förslöv för mig är bara värme och kärlek. Alla människor där utstrålar värme och kärlek. både dem jag känner och inte känner. Jag har så många fina minnen därifrån och Förslöv har betytt enormt mycket för mig under min uppväxt. Och jag är väldigt tacksam att min mamma gett mig möjligheten till detta. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag flyttar dit, tror inte jag kan må bättre någon annanstans. För er som inte vet vart Förslöv ligger så ligger det mellan Ängelholm och Båstad, en riktigt liten idyll.


Underbara Förslöv!
Det är ju en väldigt tråkig omständighet som gjort att jag besökt Förslöv 2 gånger inom så kort tid. Men trots mycket tårar och sorg för dessa besök är det väldigt roligt att träffa mina släktingar, och det känns skönt att vi alla delar samma sorg på samma plats. 


Morbror Göran med fru Inga-Lill och min kusin Lars ena dotter Jennifer.
Kusin Lars, Leif hann jag inte få med på bild för han skulle tillbaka till jobb.
Lars fina döttrar.
Lars och hans fru Anneli
Vi kollar gamla foton
Full fart på Savanna som vanligt!


 Mormor hade en massa foton på oss som jag självfallet ville ha

Jag och vår vovve Grizzly
Jag
Mormor och morfar i mitten
Colin och Kevin
Frank och jag
busungarna igen :o)
tuffa jag *haha*
Och jag igen med lite mindre antal tänder :o)
Det var ganska så jobbigt att vara hos mormor utan mormor, och jag kände mig ganska frånvarande. Jag är så vansinnigt trött dessutom för tillfället så det var ganska så tungt. Men trots detta försökte jag ändå insupa alla dofter, känslor och intryck för att inpränta i mitt inre så jag kan bära det med mig för resten av livet. Alla minnena har jag ju redan.

Testamentet lästes upp och alla mottog det som mormor valt ut till oss, därefter valde vi lite foton, nån prydnadssak, jag tog även en trestegspall som jag alltid satt på hos mormor, och sen även Colin. Men det som jag så helst av allt ville ha som kändes allra viktigast för mig var en särskild tavla...
Mormor hade en tavla som kom att betyda väldigt mycket för mig, det visste jag ju inte när jag var väldigt liten...men efter hand jag blev större så förstod jag. För när jag fick veta att vi skulle komma upp och se om vi ville ha nån minnessak, så var det denna tavla som jag direkt kom att tänka på. Mormor sa alltid att det var jag, och om hon saknade mig så tittade hon på tavlan och blev glad igen. Och jag vet att vi har haft många samtal gällande tavlan. Tavlan har funnits med så långt tillbaka som jag kan minnas, så på något sätt har det blivit en symbol för min och mormors relation...iallafall för mig och speciellt nu när hon är borta :(


Nu står tavlan här hemma och det känns lite overkligt, helst skulle jag ju vilja att den satt kvar hos mormor, med mormor. Men tyvärr är det inte så och jag är så glad och tacksam till min morbror Göran att jag fick den. Saker kan ju aldrig ersätta en människa, men på något sätt känns det som att jag fick en liten del av mormor med mig hem. Och nu när jag tittar på tavlan tänker jag inte på mig längre, nu tänker jag på min fina mormor.


Egentligen skulle jag kunna välja massor av saker, bara för att det var mormors. Allt som varit mormors betyder ju något, och bara tanken på att kanske andra okända ska ha dem gör ont i hjärtat. Samtidigt kan man inte samla på sig hur mycket som helst, och det är ju bara bra om det kommer till nytta. Dessutom är det ju bara materiella ting, men när sorgen är så stor och det värker i hjärtat så känns det skönt att kunna titta på tavlan, ha på sig mormors gamla klocka, sitta på pallen en liten stund och sätta en blomma i mormors gamla vas. En liten tröst i all sorg, och lite närmare mormor just då. Sorgetid helt enkelt.

 
Det var som sagt jättekul att träffa mina släktingar, vi träffs ju inte så ofta tyvärr. Och mormor blev ju en länk mellan oss alla när hon levde, men jag tror faktiskt hon kommer fortsätta vara det trots sin bortgång...om inte ännu mer t o m. Jag hoppas bara hon kan se oss och vara delaktig ändå. Vi pratade om en kommande kusinträff till våren och det ser jag verkligen fram emot. Och kanske hon sitter där då i form av en fågel och kvittrar för oss, vem vet.


~ älskade mormor ~

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar