fredag 1 november 2013

När det svider och gör ont!

Det svider och bränner i min kropp när jag tänker tillbaka på de de senaste 2,5 åren. Jag tittar in i min dotters vackra oskyldiga ögon och fylls av så mycket sorg, sorg för att vissa så människors egoism satt stopp för så himla mycket positivt. Stopp för så mycket glädje, stopp för så mycket kärlek, stopp för så mycket som bara kunde blivit så annorlunda. Jag bär på så stor sorg över tid och stunder som blivit förstörda, förstörda av tanklöshet och egoism. Och allting känns så nära fortfarande, väldigt nära! När jag ser tillbaka fylls jag av avsky, ilska, sorg, bitterhet och jag kan knappt skriva som jag skakar.

Människor kan vara så elaka och ytliga, och det är egenskaper som får mig att springa fort åt motsatt håll. Ytlighet är fegt, en feghet över att inte orka ta itu med saker, feghet att inte vilja/våga visa känslor, feghet att inte vilja visa sig sårbar. Sårbarhet däremot är en styrka, en styrka att våga visa sig  mänsklig, en styrka att visa känslor, en styrka att visa sig kunna erkänna sina misstag. Misstag gör vi alla, precis alla! Det handlar bara om hur man hanterar dem. Att släta över, inte erkänna, nonchalera, skylla ifrån sig, komma med ursäkter är en mycket större svaghet än att man gjort misstag.

Det värker så i mitt hjärta när jag tänker på all den stulna tid som skulle varit fylld av kärlek, glädje, skratt och värme. Istället fylldes mycket tid med sorg, ilska, smärta, ångest och massvis med tårar. Tid som jag ALDRIG kan få tillbaka!!! Viktig värdefull tid som aldrig kan ersättas!!! Inte av något, pengar eller saker kan aldrig ersätta svunnen tid. Det finns inget i hela världen som kan ge tillbaka den tid som jag fråntagits. Och det sörjer jag, jag sörjer fruktansvärt! Jag sörjer både för mig själv, men mest för Savanna!

Jag sörjer oxå alla de som vi öppnade armarna för och välkomnade men som inte var intresserade. Som inte hade tid. Som hade fullt upp med sitt eget. Som inte orkade. Som bara ville lägga sig i och bestämma. Som bara kom med förmaningar om hur saker ska vara och göras. Som bara tog för givet. Som inte var tacksamma. Som bara valde att utebli. Som valde sida. Som dömde...det sörjer jag oxå! Men jag sörjer inte för mig, jag sörjer för Savanna.

Jag kan inte göra något åt det som hänt, jag kan bara välja hur jag vill ha det i nuet, och jag har valt. Jag väljer att inte ha sånt i mitt liv mer, jag väljer att njuta av varje sekund med min sessa (även om jag blir sliten och trött). Jag väljer att älska mycket, att krama mycket, att pussa mycket. Jag väljer att ha bra snälla människor i Savannas liv som kan visa henne vad kärlek, hänsyn och ömhet är. Jag väljer att lära min dotter att det är ok att göra misstag och jag lär henne att säga förlåt och vad förlåt innebär och hur viktigt det är att kunna säga föråt. Jag väljer att lära henne att det är ok att vara sårbar och att det viktigaste här i världen är kärlek. Jag väljer att lära min dotter goda värderingar, lär henne om omtanke, lär henne om känslor och lär henne om livet i allmänhet. Det väljer jag! Allt som inte står för det väljer jag bort!

Så jag lever med mycket sorg, ilska och besvikelse inom mig och jag behöver tid att läka. Och det kan ta tid...men det får det göra. Det måste det få göra. Att röra om i allt det där för tidigt skulle utlösa mer ångest och mycket vrede, ostoppbar, okontrollerbar vrede. Det skulle röra om i sår som fortfarande är vidöppna och känsliga, och kanske hindra det från att någonsin läkas. Jag har tagit emot och tagit emot, orimligt mycket. Och jag har gett och gett och gett och gett och är så trött på att inte få likvärdigt tillbaka. Det är slut med det nu. Man utvecklas och växer upp och förstår vad som är viktigt här i världen, och inte är det att behaga andra som är otacksamma, ytliga, själviska och hagalna människor.

Tänk att det kan bli sån tomult för att det kommer en liten till världen. En rosa, väldoftande liten baby som är så oskyldigt och bara redo att fånga alla nya intryck. Hur kan så fula egenskaper överhuvudtaget få andas när något så stort och fantastiskt händer som nedkomsten av en liten, helt ny, underbar liten människa.

Vackra lilla oskyldiga barn. Om du visste hur mycket jag älskar dig! Om du visste hur du har fyllt mitt liv med glädje och kärlek! Jag är så fruktansvärt glad att jag har dig och dina brödrar, ni är de som ger mitt liv mening! Jag är här för er, för att skydda er, för att älska er och för att vägleda er! Glöm aldrig bort hur mycket jag älskar er! Ni är det finaste jag har!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar