torsdag 14 april 2016

När man tagit ett stort beslut!

Ja, jag har tagit ett stort beslut! Ett väldigt tråkigt beslut egentligen och absolut inte för att jag ville utan jag var helt enkelt tvungen :(

Ni vet ju att jag har varit sjuk länge, ja ända sen jag började spela faktiskt, och det sista året har varit extremt tufft för mig. Min energi är redan begränsad och sedan Savanna kom har den bara blivit mindre och mindre till annat. Så med henne, orkestern, sambo, djur, hem, matlagning, tvätt, städ, trädgård, barn, barnbarn, vänner m.m. finns det helt enkelt ingen ork till allt. Det sista året har jag inte gjort något alls för mig, bara för andra :( Jag kommer i skymundan hela tiden av alla måsten, och så har det rullat på...dag för dag. Aldrig någon möjlighet för vila och återhämtning!

Så jag har tyvärr bestämt mig efter 13 år för att ta en paus från orkestern. :( Detta var ett tag sedan nu jag gjorde det så i nuläget sjunger och spelar jag inte längre i orkestern. Väldigt ledsamt, men jag kände verkligen att jag inte hade något val.

Det har känts precis som när man drömmer att man blir jagad. Hjärtat bultar hårt, man får panik och man springer för livet. Man springer och springer och springer utan att egentligen aldrig komma någon vart eller att komma undan. Paniken ökar och man bara fortsätter att springa för livet. Man kan knappt andas, trycket på bröstet ökar och farten saktas ner för man orkar inte egentligen, men man måste fortsätta springa. Vet inte hur jag ska förklara det bättre faktiskt.

Jag har vaknat varenda dag med ångest (riktig ångest med tryck över bröstet) och rädsla för att bli sjuk, spelar man i orkester är det inte lätt att vara sjukskriven :( Och har man små barn på dagis blir man utsatt för alla sorters konstiga baskelusker. Och när man dessutom har lite nedsatt immunförsvar är det svårt att värja sig. Förra årets svininfluensa drog dessutom ner mig rejält. Så man har ändå åkt och spelat så många gånger när man är sjuk och har feber, vilket sliter enormt på min kropp.

Jag har sen inte kunnat träffa mitt barnbarn så ofta p g a rädsla att bli smittad av ännu fler dagisbaciller. Likaså min systerdotter. När jag har hämtat Savanna har jag knappt vågat röra något och vi har spritat händerna så fort vi kommit till bilen. Och så fort vi har kommit hem har jag tvättat händerna noga och likaså Savannas. Har varit väldigt noga med att inte pilla i ögon eller tänder el liknande heller förrän händerna har tvättats. Har alltid haft med mig spritade våtservetter och handsprit i väskan, till sist sprack mina händer av allt tvättande :(

Jag har även provat de konstigaste sakerna både i vitaminväg och alternativ väg, nyttodrinkar m.m. för att undvika sjukdomar. Detta är något som stressat mig enormt och tagit väldigt mycket kraft från mig. Inte vågat krama el träffa folk/vänner med förkylningar...el t o m om deras barnbarn e sjuka. Frank och jag har t o m sovit med en kartong som skiljevägg i sängen för att han inte ska smitta. Ja, det är extremt  jag vet. Men p g a min sjukdom har jag lätt att dra på mig saker, så det har varit en nödvändighet.

Som jag skrivit förut behöver jag leva efter varannandags metoden, dvs gör jag något ena dagen så behöver jag vila den andra för att inte bli dåligt. Så detta har jag fått leva med i 13 år att alltid planera vad jag kan och inte kan göra om jag ska spela dagen efter. Det har varit ett himla planerande och jag har oxå fått tacka nej till väldigt mycket bara för min kropp inte ska bli utmattad.

Sen spelar ju Frank också i ett annat band och dessa krockar med våra band har ställt till det rejält för mig. Det ska planeras med barnvakt, tider, hämtningar och lämningar, köpas in mat och annat som måste finnas när vi är borta. Ja, se till så allt är så smidigt som möjligt...vi bor ju ändå långt ifrån affären så det är inte bara för dem att gå och handla. Och då oroar jag mig mindre oxå när allt är löst. För en frisk människa är detta oftast inte ett problem, även om det visst kan bli ett stressmoment för vem som helst. Men man hanterar det lättare när man är frisk, min kropp har hanterat det som jag beskrivit ovan...jagad, jagad och ångest.

Och stress är något jag blivit extremt känslig för, en inre stress som hela tiden maler och växer sig till ångest. Avskyr ångest!!! Allt annat bleknar jämfört med ångest, för den bara sitter där som en igel som inte vill släppa...och sen bara växer den. Det sista året har varit så himla kämpigt och ångestfyllt.

Att sluta var ett mycket mycket svårt beslut och egentligen inte ett beslut jag hade planerat att ta, det bara kom. Låter lite luddigt, men det var liksom inte en sak jag planerade att nu ska jag gå och säga upp mig. Jag stretade verkligen emot in i det sista, ville verkligen inte sluta med det jag älskar så mycket. Har väl mest hoppats hela det sista året att allt ska lätta, istället har det bara stegrat :( Så en dag helt plötsligt bröt jag ihop i lokalen och sa att jag måste sluta...överraskade både mig själv och de andra i bandet!

Att vara två som spelar i band och samtidigt har man små barn och djur är tufft. Jobbar dessutom den ena heltid, den andra är sjuk och man har stora barn, barnbarn, hus, trädgård, bilar, renovering, företag och allt annat vardagsgöromål så räcker inte tiden till helt enkelt. Men det hade kunnat fungera om vi bara hade varit två i detta. Men så har det tyvärr inte varit, den tunga bördan att allt ska klaffa har legat på mina axlar...och till sist orkade jag inte mer helt enkelt! :(

Redan från början var det egentligen bestämt att Frank skulle vara hemma med Savanna vid varenda spelkrock, men så har det bara blivit vid några få tillfällen i början. Bara det hade varit en enorm avlastning för mig. Att slippa all planering och strul med dagis, tider hit och tider dit, fixa barnvakt, hämta barnvakt, planera med mat och mys. Att inte få sova ut innan spelning, att inte få sova ut efter spelning. Jag kunde lägga mig 5 på morgonen efter en spelning och sen skulle jag upp igen 10 för att Frank skulle iväg och repa t ex. Sömnen är otroligt viktigt för min kropp och värken. Ovanpå skulle jag planera och fixa till mig själv inför spelningarna. Kläder, smink, instrument, texter, mat eftersom det ofta inte fanns glutenfritt till mig m.m. Sen kunde det räcka med att jag satte mig i bilen å skulle till spelning och upptäcker att jag glömt tanka för att få mig helt ur balans...som att bägaren rann över. Alltid stress stress stress...ingen människa mår bra av detta! Så brist på sömn, en väldigt bråkig mage och ovanpå allt detta min värk 24h om dygnet som tagit hårt på mig, det blev ohållbart.

Jag hoppas självklart inte detta är för evigt, vill aldrig i livet sluta sjunga och spela. Måste bara hämta lite kraft först. Jag är "glad" att jag tog "beslutet" när jag gjorde det, var så nära väggen man bara kan bli. Var på gränsen till total utmattning och då hade allt kollapsat här hemma. Så det var turen i oturen att det hände när det hände om man nu säger så. Jag känner mig redan på bättringsväg och har t o m börjat jobba lite extra. Den värsta ångesten har lagt sig och jag känner mig inte stressad dygnet runt. Visst kommer det ibland, som när jag jobbade, bilen skulle storstädas och besiktigas, Colin rum skulle tömmas och storstädas för blivande hyresgäster, egna huset var upp och ner m.m. Då blev det för mycket och jag kände igen att jag var nära brytningspunkten. Så det kommer och går, men tränar på att hantera saker lite annorlunda. Och det blir ju säkert automatiskt lättare när man inte är så slutkörd. Så vila och undvika stress är min strategi i nuläget.

Ja, det blev ett långt inlägg idag. Började på detta inlägg för längesen och har skrivit lite då och då. Var viktigt för mig att verkligen få fram en helhet av det och hur jag har känt det, och varför jag var tvungen att ta ett sådant tråkigt beslut. Det hände även en väldigt tung sak mitt i allt detta med en av mina vänner som drog ner mig ytterliggare, men det kanske jag berättar om en annan gång...vi får se. Men jag hoppas iallafall verkligen i mitt innersta att jag kommer stå på scen igen i framtiden och få chansen att träffa alla härliga dansare. Man får försöka se detta som början till något nytt istället för ett avslut :)

Jag vill oxå tillägga att jag har haft 13 fantastiska år med så mycket kärlek och glädje. Jag vill självfallet tacka mina kollegor för fina och väldigt roliga tider och även ett stort tack till alla arrangörer och den fantastiska publiken!!!

Hoppas ni alla har det bra där ute, och vill ni ha kontakt med mig eller ni har frågor så får ni gärna maila mig på
hanssonnina@hotmail.com
Sen finns jag ju här på bloggen :)

Kram och ta hand om er















Love you guys!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar